NINJA EMELIE – MAKING MISTAKES

Jag snubblar då alltså på första hindret i Ninja Warriors hinderbana. Jag som hade sett fram emot att springa den där hinderbanan så extremt mycket. Eller ja åtminstone veckorna och dagarana innan inspelningen så var jag väldigt förväntansfull. Sen hände det något..

När jag väl stod på podiet till starten av banan så var det enda jag kunde tänka ”varför utsätter jag mig för det här”. Jag önskade mig långt långt bort därifrån. Varför i hela friden hade jag ställt upp på detta?

Vad var det egentligen som hände? Jo, jag greps av en sådan extrem prestationsångest. Istället för att bli motiverad av allas peppande ord likt ”du kommer att vinna Emelie, om det är någon som tar hem det här så är det du, det här gör du lätt” så kände jag helt plötsligt en enorm press på mig. En press där i alla andra scenarion än vinst skulle betyda att jag gör bort mig. För jag förväntas ju att vinna? Hur lever man upp till det? Förutom att vinna såklart?

Jag blev så nervös att mina ben började skakade okontrollerat. Aldrig varit med om detta tidigare, inte i den här graden. Jag började spela upp scenarion i huvudet av vad som kunde gå fel och givetvis var ”jag får inte trilla på första hindret” ett av dom.

ninjawarrior

När startsignalen går så fattar jag även ett strategiskt dumt beslut. Jag vill hoppa som killarna gör på första hindret dvs bara hoppa mellan hindren och inte stanna på varje steg och hålla fast. Trodde att det skulle gå för långsamt. Rätt som det är så känner jag första steget under mina fötter och oj vad ostabilt det var. Det var en studs i steget jag inte var beredd på så rätt var det är så studsar jag iväg ifrån steget och dessutom i fel vinkel. Jag kommer med ryggen emot nästa steg. Vid det här laget har mitt huvud redan gett upp. Jag famlar vidare på två till av stegen, mest för att jag fortfarande har lite fart i kroppen och inte så mycket för att jag tror att jag kan rädda mig själv. Plums ned i vattnet och där var det över. Shit.. vad ska alla tänka nu…

Vet ni vad. Det där tv-programmet och mitt misslyckande var det absolut bästa som kunde hända mig. Ta sista meningen i förra i stycken tillexempel ” Shit.. vad ska alla tänka nu…” Det är den äckligaste meningen jag vet. Jag om någon förespråkar att man ska våga satsa, göra det som man brinner för och VÅGA MISSLYCKAS! Ett misslyckande definierar inte dig. Allra helst inte på ett negativt sätt. Det betyder att du har vågat ge det en chans. Och likt förbannat så är det enda JAG kan tänka på ”vad ska alla andra tycka, fy vad pinsamt”. Usch säger jag bara till mig själv. Det är inte alls en sån person jag vill vara. Det enda som är pinsamt här är min tankebana som kretsar enkom kring negativa tankar och vad andra ska tycka om mig. Jag är inte så. Jag vill inte vara så.

Det är väldigt lätt att prata om hur man ska tänka och bete sig. Det är lätt att rabbla citat och predika båda det ena och det andra. Men det är helt klart en annan femma och leva som man lär. Och det har varit så nyttigt för mig att få brottas med mitt prestationsångest-monster och leva upp till åtminstone nu i efterhand min inställning livet där allt är en enda stor träning. Och en rolig sådan dessutom Vi tränar och lär oss något nytt hela tiden och framförallt så lär vi oss av våra misstag. Så från och med nu så kommer jag gå in med inställningen att jag mer än väl välkomnar alla framtida misstag för det betyder att jag testar mina gränser och att jag kommer att lära mig otroligt mycket framöver. En mycket roligare och mer givande inställning tycker jag.

Let´s make some mistakes!

Emelie Hollsten